Det är länge sedan jag skrev något här, även om det känns som igår. Jag borde göra det oftare. Som om det inte finns nog med borde redan. Den är väldigt rättvis tiden, lika mycket för alla. Jag tar och lägger lite tid på det här nu. För tänk vad kul det kan vara.

På söndag ska jag åka fort på cykel. 15 mil närmare bestämt. Det kändes inte särskilt avskräckande ända tills jag tidigare idag kom på att jag inte fått ihop mer än ca 20 mil totalt hittills i vår. Så jäkla dåligt. Här har jag haft en bra träningsvinter och sabbar det fullständigt med en pissvår. Som vanligt. Men skit i det nu imorgon ska jag vaxa benen. Det har jag aldrig gjort förut. Om du vill får komma fram och känna.

Det här med skid-VM. Jag skulle vilja klargöra tre saker.
1. Att vinna genrepet med en halvminut är inget som ger fördelar när det är dags för mästerskap. Tvärtom. Den som vill kan kolla de senaste 10 årens resultat på herrsidan.
2. Svenska vallare och skidåkare har i modern tid inte varit särskilt bra när det är vanskligt före runt nollan, med skitig/fuktig snö. Liberec 2009,  Sapporo 2007, Oberstdorf 2005, ringer det några klockor? För att inte tala om Trondheim 1997.
3. Det är jävligt tröttsamt att höra SVT-Yvette köra sjuttielva varianter av frågorna ”Hur känns det?” och ”Vad tänker du?”.

Det var rejält kallföre i torsdags på sprinten. Enligt väderprognoserna kommer det inte att bli mer av den varan under det här mästerskapet. Mitt tips är att de svenska damerna plockar en medalj på stafetten och att det i övrigt inte blir några fler svenska medaljer. Jag har gärna fel, lika fel som jag hade om Hellner i sprinten.

Annars då? Äh, februari bjöd på hela sju vilodagar. Nu är det ny månad och nya tag.

Grattis, jag fyller 38 idag. Det tänkte jag fira med ett kompakt kvällsschema. Åka hem från jobbet senast kl 17.00, rask middag, packa träningsväskan, föräldramöte på skolan 18.00-19.30, träning på Nolia 19.40-20.30, Spirautdelning direkt efter det. Det sprack på ruta ett, tre, fyra och fem. Tvåan klarade jag, och femman blev kvällens succé (men det tänker jag inte prata om här). Att föräldramötet skulle dra ut på tiden var kanske ingen skräll med tanke på vad jag sett av frökens förmåga att hantera struktur och faktablad. Och mina egna tillkortakommanden är jag smärtsamt medveten om.

I onsdags var jag på Bokcafé Pilgatan och hörde Sverker Sörlin prata om sin nya bok ”Kroppens geni – Marit, Petter och skidåkning som lidelse”. Intressant och underhållande. Intressant att höra Sverkers tankar om varför längdåkning blivit på populärt på senare år, helt i linje med intresset för surdegsbröd och långkok. Fritidsnöjet som statusmarkör. +1 på den tanken. Underhållande att höra skidanekdoter från både Åsele och Lierne. Det hade även varit kul att höra hans reaktion på Marit Björgens avståndstagande från boken. Men hej, man vill ju inte sabba stämningen så jag höll klaffen. Och såg till att få ett signerat ex av boken. Någon gång när jag blir gammal och har tid och ro att ligga still ska jag läsa den.

Familjeutflykt till Bräntberget. Tjejerna i backen och killarna i skidspåret. H och pulka brukar vara en bra kombination så jag tänkte att det var smart att riva av dagens träning i samma veva. Men tji fick jag. Det var inte poppis att ligga i pulkan idag. Till slut blev det ohållbart, och träningspasset därmed riktigt misslyckat. Utflykten som helhet blev däremot lyckad, glada barn med rosiga kinder är en trevlig syn. Träning är som bekant inte det viktigaste i livet.

Säg den lycka som varar för evigt. I söndags kväll hade någon lustigkurre skrivit upp illamående och feber på middagsmenyn. Jag var allt annat än pigg i måndags och insåg efter viss vånda att den fina sviten av träningsdagar faktiskt behövde brytas. Med tanke på att jag ballade ur på grund av förkylning redan helgen innan fanns det liksom ingen anledning att låtsas längre. Det blev fyra dagars vila måndag-torsdag och idag startade jag om med ett lugnt löppass. Framåt valborg räknar jag med att ha fått ihop till en ny rekordsvit.

Så jäkla dåligt. Det enda positiva var att jag slapp betala startavgift som tack för att jag sprutade snö i höstas. Direkt efter start, i lilla backen upp mot ladan, lyckades jag tappa vänsterskidan. Dumt gjort. Jag backade genom malströmmen av åkare för att, omgärdad av ett rörligt plockepinn av skidor och stavar, ta på skidan igen. Det gick allt annat än smidigt och jag har en bestämd känsla av att det inte var särkilt många åkare bakom mig när jag väl var klar. Jag ägnade några kilometer åt att åka om folk när det passade och var värt det. I backarna från E4:an och tillbaka upp mot elljusspåret insåg jag att det inte var min dag och borta vid skidskyttebanan bestämde jag mig för att ett varv fick räcka.

Några timmar senare åkte jag skridskor med sjuåringen och ett av grannbarnen, samt ett smygande illamående. Det sistnämnda blev värre och värre framåt kvällen och fick sällskap av feber. Summa summarum kan man säga att det här var en riktig skitdag och att det trots allt kanske var tur att jag tappade den där skidan.

En stund senare låg min skida ensam och hjälplös i spåret.

Jag har en enkel princip för det här med skidåkning. Är det svårvallat åker jag skejt. Alltså åker jag i princip aldrig klassiskt när det är runt noll, om det inte är blött och grovkornigt klisterföre vill säga. Idag och imorgon bjuds det ett sånt där vallaföre. En eller två grader kallt, gammal finkornig snö som blir blank och sugande när den blir uppåkt. Jag slängde på favoritburken och åkte ut och kollade om det funkade. Och se, det gick faktiskt rätt bra. Men det var här, i dygnsgamla spår. Imorgon är det där, i nyuppdragna spår. Lotteri för en novis som mig.